Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anhöriga och vänner tog farväl av Eva

Torsdagen den 16 juni. Solen bryter fram mellan molnen, och sprider tröstande ljusglimtar över Nora kyrka. I försommarens milda vindar känns vinterns smärtsamma minnesbilder obegripligt långt borta. Det är dags för avslut. Det är tid att ta farväl av Eva Magnusson.

Annons

Från en försäljningsvagn på Noratorget letar sig en doft av stekt strömming. Alldeles intill står en ung flicka och säljer jordgubbar. Runt omkring mig pågår livet. Med Noraglass i små barns händer, tidiga semesterfirare som släntrar fram i idyllen, och en nyfiken katt som stryker sig mot mina ben.

För de allra flesta är det här en alldeles vanlig dag, men för de mörkklädda vid kyrkans ingång har världen vänts upp och ned. De delar alla en nattsvart sorg – efter en saknad dotter, mamma, syster och vän. Allihop har de blivit bestulna. En person de stått nära har tagits ifrån dem.

Eva Magnusson. Under vintern har hennes öde berört oss alla. Noras invånare, NA:s läsare, människor över hela Sverige.

Just därför är jag här. För att förmedla ett avslut. Till alla er som inte stod nära, men som ändå påverkats. Som grubblat och inte kunnat förstå. Som sänt hjälplösa tankar till Evas anhöriga – försökt ana deras smärta. Det är till er jag skriver dessa rader.

Inne i kyrkan är allt helt tyst, trots fullsatta bänkrader. Fingrar som håller hårt om blomskaft och pappersnäsdukar – ledsna ögon som tittar nedåt eller på en punkt långt bort i fjärran. Och så plötsligt. Klangen från de tunga kyrkklockorna varslar om det som ska ske.

Vid pianot sitter Björn J:son Lindh. Vid hans sida står Åsa Bergfalk. Uppe på orgelläktaren finns Marie Nordenmalm.

Deras toner fyller hela kyrkorummet – letar sig ut som osynliga smekningar.

Du är det finaste jag vet. Du är det dyraste i världen.” Björn Afzelius textrader tränger sig in genom starka fasader och ihopbitna käkar – förvandlas till förlösande gråt. Jag vågar inte titta ner i knät, vet att tårarna kommer slita sig då. För just i det ögonblicket känner jag tydligt att det här inte är min stund, inte bland alla dessa människor som stått Eva så nära. I stället tittar jag ut över folkhavet, önskar att det fanns något att säga – något att göra. Men inga ord i världen är rymliga nog i en stund som denna.

Ingen människa föds för sin egen skull.” Kyrkoherde Mikael Hirsch beskriver oss alla som en unik del i ett stort pussel, och under det sista avskedet inser jag att Eva varit en viktig pusselbit för väldigt många.

Jag möter Evas blick. Från de tre uppförstorade fotografierna tittar hon ut över lokalen, och jag hoppas att hon på något sätt kan ana det som sker. Den stora uppslutningen, alla snälla ord, havet av färggranna blommor. Men framför allt det oändliga antalet kramar som hennes närmsta får ta emot. Kraftfulla, långa, tröstande omfamningar.

Begravningsgudstjänsten är över, och kyrkan blir tom. Innan jag går skickar jag en ljudlös hälsning mot den dalablå kistan längst där framme: Det är över nu, Eva Magnusson. Nu ska du få vila i lugn och ro.

Mer läsning

Annons