Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En vän i vardagen

Att vara en vän i vardagen behöver inte vara något konstigt.
– Vi gör vardagssaker tillsammans med Piedad och hennes familj, saker som vi ändå skulle ha gjort i vår familj, berättar Johanna Sjölander.

Annons
Vän i vardagen. Johanna Sjölander häller upp adventskaffe till vännen Piedad Portilla, hennes man Tobias Alvarsson och dem av familjeras barn som inte är upptagna på annat håll.

Johanna och hennes man Niklas Sjölander hade pratat om, och anmält till flyktingmottagningen, att de ville ställa upp och hjälpa någon nyanländ flykting till rätta i Nora.

Så en dag hösten 2004 tog Johanna, som är distriktsläkare vid Nora vårdcentral, emot höggravida Piedad Portilla och hennes tre små barn för en hälsoundersökning. Piedad hade kommit till Nora som kvotflykting från Colombia en månad tidigare.

Hon pratade bara spanska, vilket Johanna inte kunde. Johanna blev berörd av vad hon såg i den ensamma mamman som kom i tunna kläder och utan vagn till den yngsta flickan.

– Våra fyra barn är snäppet äldre än Piedads och vi hade massor av urvuxna saker hemma efter dem. Redan samma kväll plockade jag ihop overaller, vantar, skor och leksaker, sen åkte jag ut till Piedad med klädkassar och en sittvagn vi hade hemma.

Johanna fortsatte att åka ut till Piedad och hennes barn, ibland tog hon med dem hem till sin familj.

– Mat ska man ändå äta, så vi åt tillsammans. Vi hjälptes åt att städa, och vi lekte mycket ute med barnen – åkte pulka och skridskor, berättar Johanna.

Den första tiden kommunicerade de genom att rita, peka och göra saker ihop.

– Att jag inte kunde spanska kändes först som en brist, men det blev en utmaning att lära sig och något som förenade oss, säger Johanna.

Piedad säger att hjälpen och stödet från familjen Sjölander betytt mycket för henne och barnen. Det har underlättat mycket när hon lärt sig svenska. Eftersom Piedad födde barn det första hon gjorde i Sverige blev hon mammaledig och utan svenskundervisning ganska länge.

Johanna poängterar att hon och hennes familj också har fått ut mycket av att lära känna Piedad och barnen.

– Att komma nära någon som kommer från ett annat land och andra förutsättningar har gett oss perspektiv på hur bra vi har det i Sverige. Att kunna ge sina barn erfarenheten att alla kan hjälpa till med något, för att få ett samhälle där alla ryms och räknas, är också viktigt. Det har känts bra i hjärtat och hela familjen har varit delaktig. Vi har också haft roligt och skrattat mycket tillsammans, säger Johanna.

– I början fick vi hjälpa till med brev som Piedad fick från myndigheter och blanketter som skulle fyllas i. Då minns jag att jag blev arg på hur mycket hon förväntades klara av på egen hand, ensam i ett främmande land.

Johanna och Niklas tog under de första somrarna med sig Piedad och hennes barn på alltifrån dagsutflykter till djur- och vattenparker till en semestervecka på en bondgård i Dalarna. För tre år sedan träffade Piedad en svensk man, som hon i dag är gift och har två barn till med.

Sedan de bildade ny familj ses inte Piedad och Johanna lika ofta längre, men de umgås fortfarande tillsammans med barnen och när Tobias och Piedad gifte sig i somras ordnade Johanna och Niklas med bröllopsfesten.

Vän i vardagen. Länge önskade sig Ellen Sjölander en lillasyster. När mamma Johanna träffade Piedad Portilla blev hennes flickor Milena och Ana-Cristina nästan som systrar för Ellen.

Mer läsning

Annons