Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oron finns fortfarande kvar

– Hoppas att de har tagit rätt man. Men det är ju mer, de har pratat om två olika män – så fortfarande är jag orolig, säger Jenny Nyselius.
– I söndags var det läskigt att cykla till jobbet, den rädslan sitter i, säger Ingalill Kristoffersson.

Annons

De är undersköterskor i hemvården i Älvtomtaområdet och ständigt ute och rör sig. NA träffar Jenny och Ingalill under dagtid på måndagen, tillsammans med arbetskamrater. Då har polisen inte tagit den misstänkte mannen. Men när NA frågar dem igen på kvällen, finns deras oro kvar.

– Rädslan kommer att sitta i. Den har nog alltid funnits, men det som hänt fick den att sätta sig extra hårt, säger Ingalill.

Personalen i hemvården är ute tidiga morgnar och sena kvällar för att ge hjälp till äldre. Inte nog med det, de tar sig till och från arbetet på tider när det ofta är mörkt och folktomt.

Obehagligt

Det är ljust och soligt och många människor i rörelse när vi träffar dem på dagen. Trots det krafsar rädslan i själen. De arbetar bara några kvarter från den plats där en kvinna blev våldtagen på söndagsmorgonen, på sin väg till arbetet.

– Vi har fått rådet att inte vara ute före klockan sex – men det måste jag för att komma i tid till arbetet, säger Ida Johansson.

– Jag vågade inte cykla i morse. Jag fick skjuts med bil. Men det har jag inte råd med varje morgon, säger Amanda Söderholm.

Ingalill har varit tyst en stund. Nu säger hon med eftertryck:

– Jag vägrar att bli så rädd att rädslan styr mitt liv, säger hon. De andra håller med.

– Vi får se till att ha sällskap till och från jobbet, säger Jenny.

Redo att cykla

Senare på kvällen har både solen och temperaturen sjunkit rejält. Undersköterskan Charlotta Svensson gör sig redo för att cykla i väg på sin rond.

– Vi har fått tillgång till bilar men det funkar inget bra för det är så korta sträckor och mycket cykelbanor. Vi kan välja att gå två och två men då tar det mycket längre tid, i stället väljer vi att cykla som vi alltid har gjort. Känns det extra jobbigt på något ställe har vi telefoner. Visst det känns olustigt men någon måste göra jobbet, säger hon.

Mer läsning

Annons