Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Att hitta någon som förstår – jag tror på det”

Plötsligt får man en sjukdom i huset som man inte har ”beställt”. En sjukdom som tär på hela familjen, som sliter sönder vardagen.
Vem ska förstå? Vart ska man vända sig?
Lena är en av dem som hoppas på Gapet.se.

Annons

Lenas man har fått cancer. Ingenting är längre sig likt i familjen. Allt har ställts på ända, alla planer, hela vardagslivet. Hon berättar att folk frågar hur hon har det. Hur det känns. Men det är svåra frågor hon knappt kan svara på.

Lena funderar ett tag. Berättar om allt som de, mitt i oro och ångest, måste ta tag i. Att det, för hennes del, är som att få flera jobb som hon inte har sökt.

Nu förväntas hon med ens vara sjukvårdskunnig, vara familjens samordnare, fungera som kurator och barnpsykolog, som sjukgymnast och dietist och – samtidigt – ha kvar alla gamla roller som fru, mamma och arbetskollega.

– Dessutom ska vi orka hålla ett öga på vården, orka slåss tillsammans för att det ska bli rätt och drägligt, påpekar hon. Man blir ledsen när de behandlar oss som ett vårdpaket, som ett nummer: Här kommer 22:an...

När beskedet om cancern kom hade Lena själv gått i väggen. Var sjukskriven. Det blev en tjafsig dialog med försäkringskassan.

– De förstod inte varför jag skulle vara hemma när det var min man som var sjuk ...

Lena skakar på huvudet.

– Vi skulle haft glädje av en livscoach, en som fick oss att se framåt. Det skulle vi behöva nu också.

De har gått igenom en tuff tid med operation och behandlingar. Hittills har det gått ganska bra, men paret vågar inte ta något för givet.

– Vi har tillsammans gått igenom försäkringsfrågor och testamente, berättar Lena, samtidigt som vi försöker förbereda oss för ett liv efter sjukdomen. Vi är tvungna att vara beredda på allt.

Mitt i detta finns Lena själv med alla sina känslor. Oro. Aggressivitet. Depression.

– Sjukdomen förstör kärleken, konstaterar hon. Jag blir så arg.

Hon har fått stöd hos en del anhöriga och vänner, medan andra har gjort henne besviken.

– De har mest dragit sig undan. Jag vet att det finns en rädsla i botten, men ändå. Ett vykort? En hjälpande hand? Man blir så utsatt. Får ta så mycket själv.

Fast hon berättar också om människor hon knappt visste fanns tidigare, ytliga bekanta, som dyker upp och stöttar.

– De bara sitter där och är sig själva, lyssnar och finns både för mig och min man. Det är stort.

Sjukdomen tär på paret. Det finns bra dagar och det finns elaka dagar.

– Att hitta någon annan på nätet i samma situation, som förstår hur jag har det, där jag kan tillåta mig att säga det jag inte kan säga hemma, att få det ur sig, känna att man inte är ensam. Jag tror på det.

Så tänker hon ett tag och tillägger:

– Det skulle min man också behöva, ett forum där han kan möta andra som förstår hans rädsla, hans sorg och ilska.

Lena har bestämt sig för att göra något som är bra för henne varje dag; massage, en promenad, ett andningshål. Hon har också bestämt sig för att leva nu. Ska åka på en efterlängtad semester och ordna en loppis där pengarna går till cancersjuka.

– Jag vill inte sitta på ålderdomshemmet och vara besviken. Jag lever nu. Man vet så lite.

Trots allt är hon hoppfull. Familjen har gått igenom mycket.

– Och vi har klarat det, säger hon.

Nu blir hon mest arg när folk klagar över bagateller. Som sena bussar. Eller snön i vintras.

Se det positiva, tycker hon:

– Själv skottade jag bort ”gäddhänget”...

Mer läsning

Annons