Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Barnafödande som "mandomsprov"

NA-artiklar väckte ilska. Enbarnsmamma vill väcka debatt om födande kvinnors smärta ”Varför ska kvinnor behöva skrika i 120 decibel?”

Annons
Smärta. NA-läsaren ”Hanna” vill förändra samhällets syn på kvinnors förlossningssmärta. I stället för fokuseringen på andningsteknik och mental träning vill hon att mer resurser läggs på forskning kring smärtlindring.ARKIVBILD: SOFIE ISAKSSON

Hanna är arg. Det har hunnit gå en tid sedan hon födde sitt första barn, och tankarna har börjat lägga sig till rätta.

– I Sverige är det tabu att prata om att man är rädd för smärtan inför en förlossning. De som ändå säger något ses som svaga, löjliga och inte normala. En ”riktig” kvinna ska föda barn utan smärtlindring, och den som klarat sig utan har ”vunnit”. Som ett slags kvinnligt mandomsprov.

Hon har funderat en hel del på varifrån inställningen kommer. Kan se den röda tråden ringla sig bakåt i historien, ända in i Bibelns rader om ”Du ska föda ditt barn med smärta”.

– Man pratar om att smärtan behövs, men är det verkligen så? Efter vad jag har kunnat läsa mig till finns länder som kommit längre än vi vad gäller smärtlindring vid förlossning, och jag är övertygad om att det skulle se annorlunda ut om det vore männen som födde barn.

I Hannas ögon handlar det om en nonchalans mot kvinnors upplevelse, och hon är starkt kritisk mot attityden att förlossningssmärta ska anses vara befogad för att den är ”normal”.

– All smärta är väl ”normal”, men i alla andra fall handlar det om att försöka lindra – förutom när det gäller detta. Jag vill väcka frågan varför just kvinnors smärta har blivit en fråga om mental inställning?

Hon låter ämnet zoomas ut till ett helhetsperspektiv. Vill förmedla sin uppfattning om en orättvis sjukvård.

– Det satsas inte tillräckligt på kvinnor, de tas inte på allvar. Det ska sparas pengar, och det sker på kvinnors bekostnad. Det handlar om allt från forskning, till underbemannade förlossningsavdelningar och nyförlösta mammor som skickas hem direkt trots att de inte vill.

Hon berättar om sin egen förlossning. Snabb och okomplicerad på papperet, men för Hanna gömmer sig händelsen som under en röd filt av smärta.

– Jag inser att jag hade det enkelt i jämförelse med många andra, men ändå hade jag gärna besparat mig smärtan. Upplevelsen framkallade en slags chock i mig, och jag minns hur jag tänkte att ”så här ont får det bara inte göra”.

Hon kommer in på ännu en del av problematiken. Den om kvinnans rätt att själv få avgöra behovet av smärtlindring.

– I dag handlar det om vilken barnmorska man råkar få när man kommer in. Vilken syn på smärtlindring denna person har. I mitt fall upplevde jag att barnmorskan inte tog min smärta på allvar, och efteråt kände jag att hennes åsikt fick gå före min. Jag hann aldrig säga det till henne, men önskar att jag gjort det.

Hanna tror inte att hon är ensam om sin upplevelse. Långt därifrån. Men varför händer då inget? Varför hörs inga protester från kvinnorna?

– Vi är så påverkade av myten att det är så här det ska vara. Jag tror också att man blandar ihop förlossningen med känslan av att bli förälder. Men det fantastiska är ju barnet som kommer ut, inte timmarna av smärta!

Hon blickar tillbaka i tiden. Till 1970-talet, då kampen för kvinnors rätt till smärtlindring under förlossning blev en politisk fråga.

– De medicinska metoder som finns i dag är en direkt följd av det som hände då. Vi var på väg, men nånstans på vägen stannade det av. Därför är det hög tid att på nytt få i gång debatten. Och det är vi kvinnor som måste se till att fixa det – det går inte att lita på att yrkeskåren tar tag i det.

Hur ska det då gå till rent praktiskt? Var ska man börja?

– Genom att våga prata om det här, och genom att våga ställa krav. Som till exempel de kvinnor gör, som före eller under graviditeten kräver kejsarsnitt för att försäkra sig om att slippa smärtan. Jag är ingen anhängare av kejsarsnitt, men inser att det är en dyrare metod att föda barn på. Och skulle det börja kosta mer pengar skulle säkert forskningen komma igång för att hitta andra lösningar.

Hur ser då framtiden ut? Om Hanna får önska?

– Jag hoppas att man hittar ett läkemedel, som fungerar i alla lägen. Som givetvis inte är skadligt för barnet, och som barnmorskorna själva kan ge – även under den sista timmen. I dag är det alltför många kvinnor som berättar hur de begärde smärtlindring under förlossningen, men inte kunde få den för att de befann sig för långt fram i skedet eller för att ingen narkosläkare fanns ledig.

Hanna är noga med att poängtera att hon inte vill lägga sig i den enskilde personens upplevelse.

– Den som vill föda barn utan smärtlindring ska givetvis få göra det. Precis som den som vill dra ut tänder utan smärtlindring ska få göra det. Men det ska finnas ett val.

Hon vill också göra tydligt att hon inte menar att livet inte ska få innehålla smärta:

– Men varför ska det behöva göra mer ont än nödvändigt? Varför ska kvinnor behöva skrika i 120 decibel?

Fotnot: Hanna heter i verkligheten något annat.

Mer läsning

Annons