Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Litet stöd vid stort ögonblick

Ingen förlossning är den andra lik, alla är en egen historia. Att föda eller vara med när någon föds är ingen självklarhet. Vissa vill inte, andra kanske inte kan.

Annons

Jag har fött fyra barn, varje förlossning har slutat lyckligt. Därmed inte sagt att de varit enkla. Olika. Och jag har vackra minnen av dem. Min arbetskamrat Kicki Nilsson, som är fotograf, och jag fick vara med när ett par fick sitt andra barn ihop när vi för två år sedan gjorde ett reportage om att det föds flest barn under våren. Att se Maria föddes var fantastiskt.

"Får mig att gråta"

Året därpå var jag med när mitt barnbarn föddes. Jag hittar inget ord för hur det var. Att se ett barn födas får mig att gråta. För vilsenblicken som ser världen utan att förstå, för silkeslena fötters skull och späda lungor som ger luften ljud.

Tårar då också

Den 20 maj 2011 fick jag vara med om det ännu en gång. Tårar då också, av lättnad efter många timmars spänning i en ny roll. Jag var doula då, ett stöd åt Charlotta när hon födde barn.

Jag tänkte efter noggrant innan jag sa ja när hon bad om min hjälp, i stället för en partner skulle jag peppa, hämta vatten, hjälpa henne så att hon inte glömde slappna av. Hon ville ha någon med som själv fött barn och varit med, som visste lite om vad som väntade. Så jag sa ja, vi pratade en hel del om hur hon hoppades att hennes förlossning skulle bli, vad hon var rädd för och helst ville slippa.

Gränsen suddades ut

Skulle jag ha svarat ja om jag hade vetat hur det skulle bli? Om jag haft en aning om alla väntanstimmar efter sms:et: ”Vattnet har gått. Är du vaken?” Om jag vetat att värkar envist skulle rulla genom hennes kropp, dramatiken?

Jo, jag skulle ha sagt ja. Kanske för att gränsen mellan att vara doula och medmänniska suddades ut under de där dygnen och för att det faktiskt kan vara vackert att dela en annan människas smärta, också.

Visst är det skillnad

Ingen förlossning är den andra lik. Man vet det, men gör sig ändå bilder, lägger ihop och drar ifrån, och tänker att så himla stor skillnad kan det väl inte vara.

Men visst är det skillnad, den största för mig var kanske att vara delaktig på någon annans villkor, att vara med om något så magiskt och starkt och hela tiden veta att det bara var just då. Barnmorskor gör det varje dag, lämnar ifrån sig ansvaret när allt är som det ska med mor och barn. Det ska en doula också göra.

Bilderna finns där

Allt blev nog inte som vi tänkt. Man vet det där med olika, men bilderna finns där ändå. Att åka hem från förlossningen till exempel, när vi väl var där och vattnet till och med hade gått. Det kändes tufft just då, men efter hand förstod vi att det var ett klokt beslut av barnmorskan. Och inte hade vi tänkt oss att vi skulle vara hos mig. Men bilresan hem till Charlotta var för lång, jag bor bara fem minuters bilväg från sjukhuset.

Fler blev delaktiga

Beslutet om att vänta där innebar att fler än jag och Charlotta blev delaktiga. Det kändes märkligt, men bra ändå när min man och jag bäddade rent i hans säng och han tillfälligt flyttade ut på soffan.

Mina tonåriga barn sa hej när vi kom men höll sig sedan mest på sina rum. Vi trodde att vi snart skulle tillbaka till förlossningen, senare på kvällen eller på natten, för varje värk närmare visste vi, trodde vi att det skulle bli mer regelbundet, tätt och starkt. Snart, alldeles snart.

"Jag räknade minuter"

Lite lasagne och nyponsoppa, vatten, vi väntade tillsammans ganska tysta. Jag tittade på tv utan ljud, hon vilade så gott det gick, tog sig igenom värkarna som kändes ordentligt men fortfarande inte var tillräckligt täta. Jag räknade minuter mellan och skrev upp. Först.

Mer vresiga än elaka. Vi samlade oss inför att de skulle ta i, visste att det skulle komma. Sedan.

Ljud av skratt

Utanför fönstret tassade timmarna förbi. Vi hörde ljud av skratt, det blåste ganska hårt, en cykels handbroms gnisslade. Vardagsljud utanför medan ett slags miraklet pågick i Charlottas kropp. Vår ena katt låg bakom hennes rygg och spann en vaggvisa som barnet kanske kunde höra.

Som i en dröm

Jag somnade en stund och när jag vaknade var det som i en dröm. Fortfarande natt, blekt ljus genom gardinen. I sängen bredvid mig låg en kvinna som jag inte kände så väl, som ändå litade på min hjälp när hon skulle föda. Vargtimmen, långt in i natten, en evighet till morgonen. Så ensam just då, och en blixtsnabb rädsla i magen. Kan jag det här? Tänk om jag inte kan! Vad gör hon då, och jag?

Andades lugnt

Sedan kom lugnet när jag mindes att jag var där för att hon inte skulle vara ensam. Min hand på hennes axel, påminna henne om att slappna av. Min erfarenhet, den hade jag och kunde dela med mig av. Hon andades lugnt fast hon var vaken.

Vi hjälptes åt att möta morgonen.

På förmiddagen sätter värkarna fart. Vi får rum elva på förlossningen, lättade, nästan fnissiga över att äntligen vara där. Vi ringer Kicki som ska ta bilder fast vi vet att det kan ta timmar än tills barnet kommer.

Två blodomlopp

Elektronik som surrar, mäter värkar som blir mörka vågor på en skärm. Stiger, spetsar sig, för att långsamt tona bort. Barnets hjärta, blipp, blipp, blipp, slår dubbla slag jämfört med Charlottas. Två blodomlopp, två liv men ändå ett genom en navelsträng.

Sekundvisaren tickar, mäter värkarnas längd men tiden finns inte just då. I flera timmar upphör den.

Kraftigare varje gång

Sedan – tätt, tätt och kraftigare varje gång – långa värkar är bra säger jag, torrt, nästan hjärtlöst känns det som. Men det är sant. Också. I nästa andetag säger jag ”nu vänder den” och det är sant. Varenda gång, därför vågar hon lita på mig och slappna av. Min hand på hennes axel, jag glömmer det bara någon gång. Då blir hon lite arg.

Oro för bebisen

En skugga sedan, oro för att bebisen inte mår riktigt bra. Med ens drar livmodern ihop sig väldigt hårt. Barnmorskan förklarar, jag är så glad att vi är där. Läkaren kommer snabbt och tar ett prov på barnets blod.

Jag gör så gott jag kan, förklarar det jag kan men ansvaret är inte mitt, det medicinska kan inte jag. Allting går fort, fler kommer in i rummet, barnläkaren, det är ren rutin säger de. Sedan blanka instrument och gröna dukar för blodprovet visar:

Bebisen måste ut. Nu!

Tiden tar paus

Sugklockan mot en mjuk hjässa. Fortfarande har tiden paus. Alla i rummet krystar, bara Charlotta kan. Läkaren drar, hans muskler darrar, ingen andas. Det hjälper inte ett dugg att försöka slappna av. Sugklockan lossnar, läkaren svär tyst, på plats med den igen och sedan jobba på. Charlottas kraft är av ett slag hon inte visste fanns.

Och då med ens är tiden där igen. 19.32 föds Oliver.

Syrgas och sår

Ingen förlossning är den andra lik – en akut medelhög sugklocka på en medtagen bebis, syrgas och ett ömt sår på fjunigt huvud – kan vara bra fast han och hans mamma måste vänta några timmar innan de möts första gången.

Bra nog. Nu snusar Oliver vid Charlottas bröst.

Mer läsning

Annons