Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bara skador kan krascha drömmen

Redan före säsongsstarten skrev jag i en krönika att Indianerna ser ut som ett finallag i höst – om Ryan Sullivan bestämmer sig för det.
Saida-poäng till mig.
Den här drömmen verkar bara kunna krascha om förarna gör det.

Annons

Ta ett berg. Vänd det upp och ner och du får Indianernas spetsiga bredd. Knappt att klassen längre ner i reservvästarna avtar. Reservparet blir bara bättre och bättre. Och där har unge hemmafavoriten Simon Gustafsson som personligt mål att köra som heatledare redan under den här säsongen. Så kan det se ut när alla levererar.

Som i toppmötet med Vargarna.

När Antonio Lindbäcks två cyklar strejkade klev Joonas Kylmäkorpi fram och dundrade in 13 poäng. När Vargarna fortfarande hade chansen att nå oavgjort i sista heatet knäckte gamle Indianikonen Piotr Protasiewicz Nicki Pedersen och avgjorde matchen.

Lagledaren Daniel ”Dalle” Anderssons vision om att bygga framgång på jämnhet är en fullträff till slut, trots att det dröjde några år och förbrukade förare.

Förra året skrev vi mycket om danskduon Bjarne Pedersen och Niels Kristian Iversen. Men mest med flopprubriker.

I år har de höjt sig och bidrar starkt till Indianernas ansiktslyftning. Ändå har vi knappt skrivit ett ord om varken Pedersen eller Iversen. Då är det lätt att lista ut hur bra de andra förarna varit.

En annan fördel är att Indianerna bara har haft Antonio Lindbäck med i GP-cirkusen. Säga vad man vill, men en förare som inte prioriterar ett individuellt VM före veckohänget på Polen-färjan finns inte. Hjärnan är där den gärna vill vara. Det har hjälpt Indianerna framåt i år.

Att formen skulle darra till kollektivt och krascha bara för att det kommer vankas slutspel med ett eventuellt favoritskap tror jag inte på. De flesta förarna är så vana att byta klubb och land att de inte hinner få några genomklappningsminnen tillsammans. Inte som ett fotbollslag som upplevt massa känsliga scenarion som grupp. Nästan samma gäng, varje år, månad och dag. Det enda som kan riva sönder den här framgångsvåren är skador.

På fel förare i fel lägen. Speedwayen är sådan. Mer utsatt än någon annan sport.

På tal om skador. Nicki Pedersen är inte samma arga bi som under världsmästaråren när han kompromisslöst dominerade. Skadorna och taskiga inställningar på slutet har gjort att han tappat rytmen. Ändå var det lite av den gamla Nicki som visade upp sig i Sannahed på tisdagen. Han pressade till och med lagkamraten Lee Richardson så britten höll på att få res och tappa kontrollen. Allt för att vinna heatet i stället för paråka in en enkel femetta. Och visst passerade Pedersen och vann före Richardson.

Själv har jag många minnen från när dansken slog igenom i Smederna för en massa år sedan. Ett av de roligare är när en reporter på Eskilstuna-Kuriren efter en match gick fram till Pedersen, som hade dominerat i stor stil, och sa:

– Vilket självspelande piano!

Pedersen förstod inte alls uttrycket. Piano? Klaver? Musikfrågor efter match? Kliade sig i pannan och frågade många gånger om:

– Hvad siger du?

Till slut gav reportern upp. Men bara där och då. I artikelns ingress kallade sedan Nicki sin egen insats för … ett självspelande piano.

Hur det gick ihop vet bara textförfattaren.

Mer läsning

Annons