Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Comebacken kan sluta med fiasko

Jag glömmer aldrig min första resa till Norrköping efter beslutet att byta ÖSK mot IFK Norrköping vintern 1992. Snön låg svartgrå och skitig utefter Finspångsvägen.

Annons

När jag passerade Svärtinge såg jag ut över sjön Glan, pappersmassafabriken i Skärblacka spydde ut rök långt bort på andra sidan sjön. Ångesten hade intagit min kropp. Separationsångest över att lämna min hem- och uppväxtstad för första gången i mitt liv. Samtidigt som där även fanns en stor dos av förväntan och glädje. Fyra år senare skulle jag flytta igen, till Kina och en helt annan typ av rädsla och separationsångest. Mycket längre bort till något jag inte ens kunde föreställa mig.

Sedan dess har jag flyttat några gånger till. Självvalt och påtvingat. Oavsett vilket så blev jag beroende av kickarna flyttarna gav. En sorts missbruk. Efter ett par år på en plats så började det krypa i kroppen. Nya utmaningar, nya möten, nya vänner. Framåt, framåt.

Jag älskade att få utforska nya platser i stället för att oroa mig. Jag lärde mig att tycka om förändring. Varje gång jag bytte plats var jag tvungen att skärpa mig, höja mina prestationer lite extra. En spark där bak för att visa för andra och mig själv att jag är bra.

Till sist kunde jag inte förstå fotbollspelare som stannade i samma stad i samma lag under hela sin karriär.

Så kom jag till den där punkten då luften gick ur mig, karriären började närma sig sitt slut och upptäckarlusten puttrade ut ur mina porer. Jag behövde något helt annat. Trygghet och lugn och ro. Så flyttar jag tillbaka till ursprunget. Dit man sagt att man aldrig vill tillbaka. Ett ålderstecken? Ja, kanske. Men helt klart en ny fas i livet. Villa, vovve, Lexus.

Ett underbart liv i en stilla villaidyll. Nu ändras förutsättningarna igen.

Jag har flyttat ut ur huset och in i en hyrd lägenhet mitt i centrala Örebro och det känns som om jag är tillbaka till tidigt 90-tal igen. Allt börjar om. Fast jag är rätt mycket sämre förberedd. Fotbollskraven lägger sig som en blöt filt över mig. Ångesten är tillbaka.

Jag har inte spelat fotboll på snart två år, inte sparkat på en boll, inga crossbollar, inga vristskott, inga motlägg. Jag har knappt tränat på ett halvår.

Ändå.

Nästa vecka gör jag comeback i Örebro United tillsammans med ett gäng riktiga hårdingar under Metallsvenskan. Därefter har jag lovat att lira för NA:s korplag. Förväntningarna är visst skyhöga. Om dom bara visste vilket vrak dom får till sina lag. Fiaskot är nära.

– Han, fettot, har han spelat i allsvenskan? Haha, skojjaru?

Mer läsning

Annons