Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Därför hör religion och idrott inte ihop

"I love Jesus" stod det på t-shirts som de brasilianska spelarna plockade fram efter sin finalvinst i Confederation Cup. Det är helt okej, det får dom gärna göra. 
Brasilianska fotbollspelare verkar generellt vara väldigt religiösa.

Annons

Det har vi märkt i allsvenskan där brassar alltid tackar Gud eller Jesus för en vinst eller sina mål i stället för sin egen uppövade kunskap. Ödmjukt och fint kan man tycka. Och att älska någon kan väl aldrig vara fel.

Däremot så finns det en aspekt när det kommer till religion och idrott som jag ofta återkommer till och som alltid förbryllar mig en smula.

I och med att jag själv är något av en grubblare och sökare så snirklar jag mig in i inre resonemang som i det här fallet inte går ihop. Jag får det inte att funka. För visst är det väl så att enligt Jesus så är vi alla lika mycket värda och ska bli behandlade på samma sätt.

I fall vi följer den rätta guden vill säga. Följer vi andra blir det genast lite knepigare. Eller?

Samma sak gäller antagligen för islam och en rad andra religioner.

Det jag menar är att får man verkligen ihop vinnarkulturen inom idrotten och den ödmjuka, givmilda och självutplånande målbilden inom religionen.

När en idrottare står och tackar Gud för sin vinst efter ett tufft fyrahundrameterslopp betyder ju det att mannen däruppe prioriterat den atleten framför en rad andra. Kan det verkligen stämma? Samma sak om ett fotbollslag vunnit ett mästerskap och spelarna tackar vilka gudar de nu följer efter matchen. Har dom varit bättre på att be då? Har de varit godare människor än motståndarna och belönas för det? Tänk om nån hos det andra laget kämpade som tusan och var en god vän. Borde inte den också få guldmedalj då?

Jag är visserligen ingen teolog men i min religiösa värld skulle alla fotbollsmatcher sluta oavgjort. Helst 0-0 för då har ingen haft förmånen att få göra mål utan alla står där som små Lagerbäckar och är nöjda med försvarsspelet som alla deltagit i på samma villkor. När serien är slut ska helst alla hamna på samma plats i tabellen. Rättvisan är fulländad.

För de som nu tror att jag sitter och hånar religionen och de religiösa så har ni helt fel. Jag är uppriktigt nyfiken. Vill verkligen veta om guldmedaljer och världsrekord har någonting med relationen till Gud att göra. Att man kan finna tröst och trygghet i den relationen som kanske kan ge någon sorts koncentration för att prestera det förstår jag. Men det är ju inte det idrottarna säger. Det är ju liksom Gud som gjort jobbet åt dom.

Men det klart, för att svara på min egen fråga. Historien är full av maktlystna kyrkomän och korsriddare som dödat och vunnit guld, makt och hela härligheten. Det är kanske fint att vara vinnare ändå. Det finns religiösa inriktningar som är framgångsförsamlingar där svaghet föraktas och endast den med störst BMW och flest konton på Caymanöarna är värd att respekteras. Men är det så Gud vill ha det? Jag tror inte det. Jag tror att människorna gör gud till det dom vill att han ska vara. 

Om Gud finns vill säga.

Mer läsning

Annons