Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eco blev Dolph igen - mot Dolphins

Det är morgon och Dolph Lundgren sitter i SVT och pratar Melodifestivalen.
Det fanns en tid för inte allt för länge sedan då Dolph var en annan. Han med 100 segrar, noll förluster och som inte ens var rädd för Sylvester Stallone.

Annons

Han var Ivan Drago, The Siberian Express, i Rocky 4. Nu pratar han om Måns Zelmerlöw, en glammig premiär och startordningen i Ö-vik.

Eco Örebro såg länge ut att vara i samma förvandling. Från sju segrar på tio matcher till en hårding på fall.

– Vi visar ingen stake. Spelar som pojkar, suckade Eco-coachen Ivan Stanisak när laget förlorade borta mot Borås i fredags och halkade bort från slutspel för första gången.

Energin skulle komma tillbaka. Den kom samtidigt som Eco förlorade sin sjunde raka match. För första gången såg Örebro ut som den gamle Dolph igen.

Passande nog mot just Dolphins.

Dolphins är överlägset bäst i Sverige. Till och med parallellt som man kör över motståndarna i den betydligt tuffare baltiska ligan. I fredags vägrade Solna att byta speldag när Norrköping mötte Tallinn. Resultatet blev två matcher samtidigt för A-laget.

Tänk om Eco med sin tolvmannatrupp skulle vara tvunget till samma upplägg – och dessutom spela runt 100 matcher en säsong. Då hade spelarna varit pressade att klona sig. Spets är nödvändigt för att kunna slåss mot de bästa. När den trubbas av avgör bredden. Basketligan är i det skedet nu. Sista varvet av grundserien.

Det är här och nu Örebro gått på tomgång, som en blyertspenna som inte går att vässa längre.

Men efter att ha pressat Dolphins fram till slutminuterna kan det här ha varit vändpunkten på en plågsam svacka. Zoltan Kurinczkys smalben är inte fyllt av brosk längre.

Mot Plannja på fredag lär nye centern ”Sweet Pete” Cipriano vara spelklar – och få sällskap av Denis Toroman som troligen kurerat sig från hjärnskakningen han ådrog sig i fredags.

Så visst lever slutspelschansen i högsta grad och jag tror att den kommer att göra det hela vägen in.

Elva matcher återstår. Förmodligen krävs fyra Eco-segrar för att nå slutspel.

Frågan är vad en slutspelsplats egentligen är värd för nykomlingen Örebro?

Förmodligen inte så mycket.

Laget är inte tillräckligt bra för att kunna rubba starka Norrköping, Plannja eller Sundsvall i en längre matchserie.

Samtidigt har basketpubliken varit en kärngrupp på 700 återkommande besökare och ingen fantastisk publikboom ala Lif Lindesberg som klubben drömde om. Det gör att plånboken skriker efter hjälp när de utländska artistkontrakten ska förlängas under ett slutspel.

Ett alternativ är att skicka hem de utländska stjärnorna och spela av kvartsfinalen utan dem.

Men då får Eco knappt ihop lag med de tio obligatoriska spelare som ska anmälas till match.

Då blir det en pinsam och ovärdig sorti.

Den största frågan är förstås om Ivan Stanisak är rätt man att fortsätta leda laget.

Min känsla är att det är långt ifrån säkert.

Kroaten har varit en resultatmässig succé som ingen kunnat gissa sig till. Oavsett slutspel eller inte får han MVG i hur Örebro nålade sig fast på basketkartan och uppfyllde ordföranden Stefan Johanssons mångåriga visioner på bara ett par månader. Men ibland kan det gå för fort också.

Framgång föder krav och för en perfektionist som Stanisak sätter kraven oavbruten press på Ecos styrelse. För honom är det viktigare att klubben kan presentera nya tydliga steg i satsningen än x antal tusen extra på månadslönen.

Jag tvivlar på att Eco både har råd och kraft att uppfylla de önskemålen.

Dessutom kämpar Stanisak hårdare än någon annan för att nå slutspel. Varför?

– Jag har aldrig missat ett slutspel under mina tio år som tränare. Jag har en svit att rädda.

Mer läsning

Annons