Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En dörr in till en annan idrottsvärld

Ja, jag vet. Jag är naiv, kanske rentav okunnig. I torsdags kväll åkte jag 40 minuter i ett mentalt dödande mörker och ösregn på den nästan spikraka smalspårsvägen nummer 52 till Vingåker.

Annons

Nä, jag skulle inte till fabriksförsäljningen. Eller jo... jag sprang in och förlöste kreditkortet genom att sno åt mig en famn med märkeskalsonger å så sprang jag ut igen.

Upplevelsen var nära att ta andan ur mig. Då visste jag ändå inte vad som väntade runt hörnet. En dörr in till en helt annan idrottsvärld än den jag rör mig i. Ett studiebesök i vardagen.

Elitseriespel i volleyboll. Toppmöte mellan Vingåker och Sollentuna. 0–3 i set och ett helt utmanövrerat hemmalag som slet och slet men inte räckte till denna dag.

Inbjuden som jag var fick jag sitta på de bästa platserna precis i höjd med nätet och den stundtals utskällde domarens ryggtavla. Kunde nästan höra det trashtalk som påstås pågå nere vid nätet. Men hörde allra mest mannen i korv- och kaffekiosken som när kön var tom flög ner invid mig och med basröst skrek uppmuntrande rop till hemmaspelarna.

I övrigt var det som det brukar med publik, skrik och gap när bollarna studsade rätt för hemmalaget och tystnad eller stön och pust vid motsatsen.

Och en speaker som var översvallande ödmjuk och vänlig mot Sollentuna och dess elaka smashar ner i det slitna golvet. Det var hemvävt mot professionella inslag hos bortalaget fick jag veta medan de små bollflickorna försökte hitta varandra med bollar som inte var i spel. Avbytare stod och skrattade och spelarna såg allmänt rätt avslappnade ut under matchen. Bortsett från de sista tio bollarna då hemmalaget kroknade och uppgivet började hänga med huvudena. Å det var förståeligt då det var en rätt miserabel kväll för alla VVK:are i Vidåkershallen.

Efter matchen, när spelarna skakat av sig sitt värsta deppande, plockade de ner nätet själva, samlade bollarna i två kundvagnar och sedan ner i ett par säckar medan flickvänner, mammor, systrar, gamla lagkamrater och klubbrepresentanter gick omkring och småsnackade som en stor gosebjörnsfamilj. Korvmannen skänkte bort överbliven korv, kaffetermosen var inplockad och sportväskorna hängde på ryggarna på lirarna när jag sa tack och adjö för denna gång.

Så här är det överallt varje vecka i idrotts-Sverige och jag lyckas ständigt glömma bort det i min bortskämda elitfotbollsvärld. Jag sitter på mina bank- och fastighetsägarsponsrade arenor med vip-loger och tv-bevakning. Volleyboll, innebandy, handboll och basket spelas ofta, med en del undantag, i svettluktande gymnastikhallar inför några hundra åskådare.

Jag beundrar dem som sliter och kämpar av ren glädje till sina sporter, oftast nästan helt utan betalning. Hur orkar ni?

Nu är jag inte helt världsfrånvänd även om det låter så. Nog fattar jag att den här världen existerar men det är jäkligt lätt att glömma emellanåt eftersom jag inte är någon sportslig allätare. Mitt arbetsliv kretsar runt fotbollen enbart. Men en sak är fullständigt klar. Jag borde komma ut oftare.

Mer läsning

Annons