Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fotbollen har blivit mindre grabbig

Satt och pratade med en känd radiopratare på ett fik i veckan. Vi kom in på min förra krönika om ”bögskräck” inom fotbollen. Det blev en del reaktioner på den.

Annons

Radioprataren berättade om ”Machofabriken” som jobbar med normförändringsarbete. Eller som dom själva skriver: ”Jobbar för en mer jämställd värld där kön inte spelar roll för vilka möjligheter, rättigheter och skyldigheter vi har. ”

Så långt är jag med.

Jag frågar mer och samtalet tar fart. Ordet genus dyker upp och jag stelnar, för så långt har jag inte kommit i min intellektuella utveckling att jag fattar, eller ens köper, likhetsfeminismens mål att helt sudda ut könsrollerna.

För mig är det teoretiska konstruktioner från universitetsintellektuella. Målet måste väl vara att få bli det vi blir och sedan är det upp till oss alla att respektera det precis som i ”Machofabrikens” citat ovan.

Nu är jag förvisso en gammal fotbollsstofil som är sprungen ur en unken och geggig grabbighet. Jag jobbar på min utveckling. Fotbollen jobbar på sin utveckling och även om det går väldigt, väldigt långsamt så går det ändå framåt. Det har blivit mindre grabbigt, åtminstone i Sverige. Jag tror inte längre att elitspelarna i Sverige i samma utsträckning springer i red light districts och spanar på prostituerade i skyltfönster som vi gjorde på min tid.

Jag har nog sett varenda strippklubb i de gamla öststaterna under våra turnéer där. Inte för att man absolut ville det utan för att grupptrycket satte agendan för sånt. Tror inte det händer nuförtiden.

Inkilningarna har blivit humanare. Själv fick jag mina nakna skinkor sönderslagna som present i IFK Norrköping. På andra rann blodet som rispats av klackringar. Fyllefester, bråk, nedtystade skandaler, tjejhistorier och elaka bakfyllor kan ristas in en efter en i statistiken. Och det gäller inte bara spelare utan från styrelsenivåer, via ledar- och tränarstaben ner till fotfolket. Men det blev mindre av varan ju närmare karriärslut jag kom. Och vi spelade faktiskt fotboll också ...

Varför väljer jag att skriva om det här då? Vad är poängen? För alla var inte med i detta race. Det fanns dom som var starka nog att stå utanför. Men generellt var attityderna väldigt annorlunda mot idag. Där vi satt och spelade kort, drack öl och vin på kvällarna under träningslägret ligger dagens killar och lirar tv-spel med återhämtningsdryck bredvid.

Det är väl det jag vill säga. Herrfotbollen får klä skott för mycket unket skit även idag, ibland med rätta. Men mycket bra har hänt och mer kommer att hända ...

Mer läsning

Annons