Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Måste man vara en cyniker för att nå framgång?

Över ett lunchbord häromdagen skakade mitt trygga liv till lite grann. En kollega och vän hade sagt några saker – och eureka, visst kan det vara så.

Annons

Fel personer sitter på de ledande positionerna i vårt samhälle. Om jag generaliserar en smula förstås. Men hur ofta har man inte sagt att hur f-n har den där knäppgöken hamnat på den där stolen?

Ledare, chefer, helt utan empati eller social kompass när det kommer till sin personal eller sina adepter eller kommuninvånare. Psykopater som en del forskare kallar dessa typer. Inte psykopater som är lika med mördare eller bankrånare, utan blindstyren som är beredda att gå över lik för att ta sig fram till sina maktpositioner.

Är det inte så: Att nå personlig framgång betyder att man har en betydande del bombmat liggande i högar bakom sig på sin väg fram? Jag kan med säkerhet säga att de fotbollspelare jag spelat med och som nådde längst i sina karriärer var nästan alla cyniska egoboost-killar som bara såg rakt fram mot den kulle där flaggan skulle sättas upp. Flera av dom stod också på scenen i Rålambshovs-parken i Stockholm sommaren 1994 och sjöng om att gräva guld i USA. Det var no mercy i en extremt konkurrensutsatt värld.

Om samma egenskaper krävs för politiker, börsbolagschefer, kommunala chefer, tränare, kvällstidningarnas chefredaktörer och andra ledare borde vi då vara oroliga? Om de som ska leda oss är de som är allra bäst på att utnyttja sina vassa armbågar och på Robinsonvis skapa maktpakter som för en fram i de positioner man vill nå. Se bara på kriget i Socialdemokraterna, se på Vänsterpartiet. Smutsigt krig. Och dom vill leda landet.

Är dom då de bästa ledarna? Fundera på det en stund.

Kanske finns de bästa ledarna längre ner i organisationerna. Personer med samma kunskaper men med empati och känsla för hur medmänniskor fungerar. Personer som samtidigt som dom ser målet ser sin personal och sina spelare. Personer som är allt för ödmjuka och icke karriärslystna men som kanske skulle dansa Zumba runt de kalkylkalla psykopaterna. Eller, om jag gör en helomvändning igen, måste man vara en cyniker för att nå framgång? Är det just den egenskapen som i slutändan gör att man når ända fram?

Möjligen kan det vara så att båda vägarna rent teoretiskt skulle kunna fungera. Men vi har valt att premiera alfahannarna allra mest. Men till vilket pris?

Hur skulle samhället se ut om de mer resonerande och inbjudande ledarna tog över?

Mer läsning

Annons