Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När tiden är ute är du det också

Största insikten som sportjournalist efter NHL-resan i Kanada?
Otroligt vad bra vi har det i Sverige!
Efter matcherna står spelarna kvar fastspikade och svarar robotaktigt på fråga efter fråga. Match efter match. Reporter efter reporter.

Annons

Sällan i samlad trupp eftersom man som enskild reporter vill kunna ställa sina personliga frågor och ha exklusivt material i tidningen dagen efter.

Skulle jag köra samma upplägg i Kanada skulle jag förmodligen få NA-foten uppkörd där bak och i morgon köa till Arbetsförmedlingen. Då hade jag inte haft ett citat med mig hem. Här spelar det ingen roll hur tjenis du försöker vara med spelarna. Skippa skitsnacket pysen. När tiden är ute är du det också.

Kulturkrocken medialt är som en frontalkrock på autobahn.

Här styr klubbarna allting. Krav och önskemål finns inte för de är ändå ingen som bryr sig om dem. Du får chansen att prata med spelarna i omklädningsrummet någon minut efter att träningen är slut. That´s it. Då skjuts en bankvalvsliknande dörr upp och sedan är det bara mosa sig in och försöka trycka ut aniktet ur en reporterhög tajt som en Tv-puckshög.

Ska du anteckna kan du räkna med armfrakturer.

När spelaren själv tröttnat på frågorna (oftast efter bara ett par minuter) säger han "Thank you guys". Uttrycket har samma skrämseleffekt som om någon tveksam människa sätter en skarpladdad revolver mot tinningen på dig. På en hundradels sekund är Tv-puckshögen upplöst. 116 reportrar har fångat samma citat.

Men det kan till

och med bli ännu värre. Är du för osmart blir du utan samma citat som dina kollegor. Här i Air Canada Centre är pressläktaren uppe på sjätte våningen. För att nå till omklädningsrummet efter matchen måste man ta en seg hiss (där typ sju-åtta personer som mest ryms åt gången) till rätt nivå och sedan gå i ett par minuter till spelarna.

Problemet börjar direkt när matchen är slut.

Då är det wrestling för att komma först till hissen och snabbast till spelarna. Är du i första hissvängen är du garanterad snack. Är du i andra också. I tredje fuckad som reportrarna här säger. Jag var i den andra efter NHL-premiären och hann prata någon minut med Calle Gunnarsson och sedan panikartat kasta fram två frågor till veteranen Tomas Kaberle. Sedan stod jag själv kvar med inte ens en halv sidas anteckningar i det block som efter exempelvis en ÖSK-match brukar vara på ett par sidor.

Störst går först. Inte minst i Nordamerika där det rinner fett från pizzaslicarna på pressläktaren och svett från pannorna på dem som trycker i sig dem. Tre sådana killar fyller en hiss snabbt och vet att enda chansen för dem att hinna dit i tid är att gå och köa innnan matchen är slut. Just de snubbarna är mina värsta fiender när jag sitter här inför Toronto-Ottawa och planerar plocka de sista behövliga spelarkommentarerna om Calle Gunnarsson. På en träning och en match har jag bara hunnit prata med två andra spelare. Och då har presschefen haft särskilt tålamod med mig eftersom hans svåger också heter Juhaaan och kommer från Sverige.

Veckans roligaste var för övrigt när jag köpte korv inför söndagens möte med Ottawa. Två Toronto-supportrar hetsade gubben som sålde korven och frågade vad det var för skabbig lagtröja han hade på sig. Varför inte som 19 000 andra vid arenan som bar Maple Leafs.

- 19 000? Det har Galatasaray på sina träningar. Med juniorerna, svarade han.

Hur mycket supportrarna fattade kan ni säkert lista ut själva.

Mer läsning

Annons