Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

ÖSK:s Havva-låt rena mardrömmen

Satt och kollade på en repris av Tottenham-Chelsea häromdagen. Sången ekade över White Heart Lane som under de minnesbilder jag har från min gamla hörnskinnsoffa under 80-talet.

Annons

Mäktig allsång ifrån tv:n, långa bollar på Crouch-typer och en punkbira på bordet framför mig.

Jag antar att vi är många med liknande minnen och drömmar om att få stå där i folkhavets gemenskap och skrika sig hesa i hymner som framkallar sköna rysningar utefter ryggraden.

Det är väl också den längtan som gjort att vi här i Sverige under 2000-talet utvecklat traditioner med inmarschlåtar på fotbollsarenorna. Och vi har gjort det bra.

Men så ibland går det fel. Rejält fel. Låtar som ska peppa och ingjuta styrka och stolthet hos spelare och publik dödar lusten till att överhuvudtaget leva.

ÖSK hade en låt gjord av Millencolin, ett rockband som under många år turnerat världen runt och spelat inför utsålda arenor och som genom sin Örebroidentitet var stolta att få sjunga ÖSK-låten. Örebroare som sjunger om sin kärlek till Örebro och alltid visat att staden betyder mycket för dom. Det har ju även bandmedlemmen Nikola Sarcevic visat på sin senaste soloskiva där Örebronostalgi är ett genomgående tema.

Dessutom bryter sig låten ”Örebro” ut ifrån hymntraditionen med lugn inledning och sedan någon sorts crescendo på slutet.

Här är det fullt tryck med gitarrer och hårda trummor direkt. Knock out och fuck off till motståndare och dess supportrar. Å sedan: ”Vi kommer in från söder. Närkeslätten tar oss fram. Till en plats som ingen slår”

Låten ska spelas på så hög volym att pensionärerna gnyr och gnäller och korvpappret skrynklar ihop sig av basgången.

Det vore annorlunda och ÖSK hade i och med det placerat sig utanför mainstreem-avenyn.

Men vad händer? Klubbens supportrar hittar nån ”Havva” från Vansbro som spelar något som påminner om depressions-tango från de djupaste skogarna i Finland.

En låt med så mycket vemod i själen att impulsen att gå ner mot Svartån och stirra ner på sin egen spegelbild, och fundera på livets mening, dunkar varmt.

Visserligen en genre jag kan uppskatta via gamla visor av Allan Edwall eller ifrån Hälsinglands stolthet Traste Lindéns Kvintett. Men inte på en fotbollsarena.

Jag har aldrig varit mycket för folkomröstningar. Massan är lätt att manipulera och människan styrs av känslor och ramlar gärna ner i propagandans djupa hål.

Nu vet inte jag exakt hur det gick till när ÖSK böjde sig för supportrarnas vrål efter en hymn som tar en rakt ner i Eyjafjallajökull istället för att proppa publiken och spelarna fulla av adrenalin via Millencolins dån i sin låt ”Örebro”. Men jag har förstått att det varit en massiv kampanj från supporterleden med John Alvbåge som ivrig påhejare ifrån sin målbur.

Men allt måste vara ett misstag. En mardröm. Dessutom:

Vill man verkligen sjunga allsång kan man, som en kollega sa, be Millencolin att spela in en akustisk version av sin ”Örebro”.

Bara klubben plockar bort den där Havva från Vansbro.

Mer läsning

Annons