Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Underskatta inte adrenalinets kraft

I början på veckan kom chefen. ”Jag tänkte att du skulle åka till Storstenshöjden i morgon.”
Jag hann tänka både på läckra alpina reportage och mjölksyreerotisk längdskidåkning innan jag insåg att säsongen var alldeles fel. Detta handlade visst om motorsport. Uppför backen.

Annons

Jag har inget emot motorsport men ändå kände jag en viss tveksamhet inför denna tävlingsform. Ungefär som när jag hörde att VM i enhjuling skulle avgöras i Skånes östra slalombacke – dessutom cyklandes på ett hjul uppför. Man undrar liksom litegrann varför.

Lite samma känsla fick jag av tanken på att åka bil och motorcykel uppför en backe. Kanske har det också att göra med mina egna smärtsamma minnen från föregående vinter då jag misslyckades med föra vår Ford Escort -98 uppför en isig backe i Funäsdalen efter flärdfull nyårsmiddag. Bilar uppför backar är således lite ångest för mig.

Men så kommer jag och NA:s webb-tv-reporter Gabriel till foten av Storstenhöjdens backe. Ingen tittar snett trots att vi för dagen färdas i en högerstyrd tidningsbil med automatväxellåda. Stämningen är familjär, okonstlad motorpassionerad. Jag får hjälp att sätta på mig hjälmen och knäppa på mig fempunktsbältet. Adrenalinkicken slår till redan innan starten och sen går man runt med ett fånigt leende resten av dagen bara för att man kittlats rakt igenom kroppen av att åka i en Volvo 940 uppför en backe.

Både Janne Gustafson och Mikael Eklund, som turas om bakom ratten, intygar att adrenalinet fortfarande flödar i dem också och så känner jag plötsligt tillhörighet till en sport som jag egentligen inte förstår. Färden på bara dryga 30 sekunder är en känsla av glädjetjut och dödsångest på samma gång. Ena stunden tror jag vi är på väg in den storvuxna tallen strax till vänster medan jag den andra hör mig själv inombords hetsa ”fortare – kör fortare”. Sen späs kicken på när man inser att Janne dessutom haft totalkoll på bilen varje sladdande sekund och att dikesdoppet och manglingen av skyddskanterna var fullt medvetna drag.

Skeptiskt undrade jag dessutom vad det var för mesig mc-klass med sidovagn som fanns och såg framför mig en bekväm resa i sidovagn puttrandes uppför backen. Tills Teknis Robin Lagbo gick förbi med halva rumpan bar efter att ha skrapat upp skinnstället i gruset liggandes vågrät i kurvorna i 150 kilometer i timmen.

Man ska inte underskatta adrenalinets kraft och vad det kan få oss till. Bilar uppför backar är numera adrenalin för mig. Men jag sitter fortfarande helst bredvid.

Och då menar jag inte i en sidovagn.

Mer läsning

Annons