Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Utskälld av en taxichaffis i Dublin

Att prata fotboll brukar vara ett av de bästa sätten att bryta isen med taxichaufförer var man än i världen kommer. Man namedroppar ett namn på en spelare eller ett lag och så brukar snacket vara igång och stämningen på topp.

Annons

Denna tidiga Dublinmorgon var inte riktigt som vanligt. Jag hoppade in i en taxi för att ta mig till Heuston Station och vidare med tåg mot Cork. Efter lite morgonsurr om väder och vind frågade chaffisen:

– Vad jobbar du med då?

Morgontrött som jag var tog jag enklaste vägen.

– Jag jobbar med fotboll.

Det exploderade i framsätet.

– Stupid, fucking, wankers thoose footballers. All they do is drinking, gambling and whoring.

Sedan fortsatte han med en lång utläggning om arbetarklassens pojkar som överöses med sjuka pengar som dom inte har en aning om hur man sköter. Idiotiska klubbägare och en galen bransch. Själv var jag tyst, sitter väl här och ser ut över tomma mörka gator, tänkte jag. Trots allt hade han ju en poäng med sitt utbrott. Även om hans ord andades gammal irländsk moralkatolicism. Funderade på att lägga in en diplomatisk kommentar någonstans men precis då var vi framme.

Nere i Cork mötte jag Billy Lyons. En man som via vänner och det fantastiska nätverket Twitter gav bort fem timmar av sin tid för att visa mig runt i Corks omgivningar. En man som pratade den märkligaste dialekten jag hört på engelska. Han sjöng nästan ut orden som hängde ihop utan avbrott. Var meningarna slutade och började förblev en gåta.

Då var jag ändå förvarnad om den sjungande Corkdialekten. Jag chansade med yes ibland och no andra gånger. Det funkade hyfsat. Billy körde förbi fotbollsplaner uppe på de runda gröna kullarna och pratade lokalfotboll som han brann för, jag såg det gamla Charlesfort från 1800-talet, den vackra sommarstaden Kinsale och den välkända puben Bulman. Billy som är matskribent tog mig till Mahon Point Farmers Market utanför stan där jag gick runt och hälsade på försäljarna av lokala Corkprodukter. Smakade på patéer, ostar, bröd och svampsoppa. Fick en utläggning om sushi med irländsk twist och om juicer och marmelader från trakten. Fantastisk dag ihop med en mycket gästvänlig och stolt Corkmedborgare.

Lite senare på vincaféet L’atitude 51 vid kanten av floden Lee’s södra kanal läste jag i NA om någon som skrivit en nidlåt om Örebro. Vi är dåliga i Örebro på att skriva bra sånger om vår stad. Irland är mästare i denna gren. Det finns hur många låtar som helst om landet, städerna och byarna. Stolthet och kärlek, glädje och smärta som förmedlas via musiken.

Vi borde uppmana Örebros musiker att skriva fler låtar som till exempel Nikola Sarcevic och hans låt Hemstad. De borde läggas på nätet och på cd:s, bekostas av kommunen och användas för att marknadsföra Örebro. Istället för Phil Lynotts hyllning till Dublin. Mats Ronander om Örebro. Eller en variant av Luke Kellys låt om Belfast. ”The town I loved so well” i en Örebroskrud av Karin Wistrand.

Mer läsning

Annons