Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tio år - och inte längre att leka med

De allra flesta föräldrar känner igen situationen: det där underbart förståndiga och sansade barnet har på kort tid förvandlats till ett litet ”monster” som skriker och grimaserar, slår i dörrar och bara vill vara så långt borta från mamma och pappa som möjligt.
Nej, tio- och elvaåringar är sannerligen inte att leka med.

Annons
Miley Cyrus hälsar på sina fans vid premiären av

Det finns tre tillfällen när oroliga föräldrar ringer till barnpsykologerna för att få råd: Inför en skilsmässa, när barnen är tre år och när de har fyllt tio, säger Per-Olof Svensson, legitimerad psykolog med inriktning på barn.

I dag ska det handla om tio-elvaåringen. Hon som plötsligt inte vill gå på stan med mamma längre. Han som påbjuder att pappa kan få gå med till skolan – bara han är tyst. Samt alla de barn som retar sig på att pappa tuggar knäckebröd ”fel” eller att mamma har ”töntig” frisyr.

Varför blir det så?

Det handlar om barnets utveckling till vuxen, säger Per-Olof Svensson. Fram till tioårsåldern är mamma och pappa de viktigaste personerna för barnet, men nu börjar det distansera sig och försöker arbeta med sin egen identitet. Det lilla fröet till vuxen som föddes en gång har nu blivit en liten planta som vill börja klara mer själv.

– Men ”plantan” behöver fortfarande både vatten och stöttning, försäkrar Per-Olof.

Under denna fas skaffar sig många barn en idol, en ung häftig figur. Det åker upp affischer på artister och idrottsstjärnor i deras rum och det är lätt att göra kopplingen – som hon eller han, så vill barnet också vara.

– Genom att förlägga sin egen identitet hos idolen kan de se sig själva på avstånd och så småningom börja bearbeta den, förklarar Per-Olof.

Samtidigt börjar barnet fundera över sina föräldrar:

– Ett par grå, trista, stela varelser som inte ens kan ”tugga knäckebröd rätt”. Och sådana vill barnen absolut inte vara – det gäller att hålla avstånd.

Men det finns tröst, konstaterar Per-Olof. Med tiden börjar de se att idolerna kanske inte är så perfekta. Ännu några år senare börjar de fundera över sina föräldrar och kommer oftast fram till att de är visserligen inte är perfekta, de heller, men de är rätt okej.

Fast då är vi uppe i 14-15-årsåldern.

Den här ”första försöket till en brytning” ställer stora krav på föräldrarna. Det gäller att känna igen sina egna motiv, påpekar Per-Olof. Mamma och pappa får en föraning om att barnet en gång ska lämna dem och det känns inte bra för alla. Då svarar man kanske med att knyta barnet tätare till sig och behålla det ”litet”.

– Det finns också föräldrar som lämnar över för stort ansvar och som ställer för stora krav på tioåringen, säger han.

Per-Olof förordar en medelväg: Respektera barnets önskan om större utrymme och förklara samtidig att pappa och mamma fortfarande har det övergripande ansvaret.

– De ska få ökad självständighet men vi ska behålla kontrollen, det vill säga vi får acceptera att tioåringen vill stänga sin dörr, att de inte längre vill gå på stan med oss men samtidigt tala om att vi fortfarande vill veta vart hon går, när hon kommer hem och vem hon är med.

Som föräldrar ska vi vara nära, säger han. Men det är en balansgång. Många vuxna blir rädda, vet inte riktigt vad de vågar och bör göra.

Det är också bra att bekräfta att man ser att barnet vuxit, att man förstår att det har andra behov. En mobiltelefon? Mer tid vid datorn? Högre månadspeng? Det är sådant man kan förhandla om, säger han.

– Du får högre månadspeng men då måste du göra vissa sysslor här hemma. Sedan finns det saker som bara är ett nej, och det måste föräldern stå fast vid.

Om barnet skriker och vägrar att lyssna?

– Då ska du backa. Ta inte en öppen konflikt. Säg att du respekterar barnets vrede och att ni får diskutera senare, när ni har lugnat er.

Man kommer ingen vart med ett pressat barn, påpekar han.

– Det gör man inte med en pressad vuxen heller för den delen.

Om det kärvar ordentligt kan man ta hjälp av en annan vuxen, tipsar han. Kanske ens partner, en farmor, moster eller farbror.

– De står inte så nära. Barnet behöver inte ha samma avstånd till dem och det kan vara lättare.

Sedan ska man alltid motivera sina beslut, betonar Per-Olof. Som att ”du ska vara hemma senast nio. Jag vill inte att du går hem ensam hem när det är mörkt och i dag har jag inte tid att hämta dig.”

– Vi har också ett vuxenliv, framhåller han, och vi kan inte alltid låta barnet styra. För att familjen ska fungera behöver alla visa hänsyn.

Han rekommenderar föräldrar att ta den information som skolan erbjuder vad gäller både internetanvändning och tonårstiden.

– Att ingå i en grupp föräldrar är bra för då lär man känna varandra och kan komma fram till något som är bra för barnen i gemen. Det är lika viktigt att prata med andra föräldrar i samma situation som att prata med en skolpsykolog.

Är det lika jobbigt för alla barn?

Nej, säger Per-Olof, en del glider igenom perioden nästan utan att det märks medan andra, som bekant, är mycket uttrycksfulla.

– Kanske beror det på olika personligheter och hur stark kompisgruppen är.

Om man är psykolog med inriktning på barn, då slipper man väl sådana här konflikter?

Kunskap är alltid bra, instämmer Per-Olof, men medger samtidigt:

– Barn är duktiga på att trycka på ”rätt” knappar hos sina föräldrar. Jag har haft mina duster, jag med.

Som alltid handlar det dock mest om den vuxne, hävdar han.

– Det är vi som ska vara kloka och hantera konflikterna. Men det är inte alltid så lätt att vara klok.

Mer läsning

Annons